Det är svårt att analysera när man är så otroligt känslomässigt investerad. Men ska göra ett försök. Jag hade verkligen känslan av att detta skulle bli Luleås kväll. Tanken var att hemmalaget skulle komma ut och flyga fram och ta tag i matchen direkt. Så blev det inte. Det är Brynäs som direkt flyttar ner spelet i Luleås zon. Många gånger på grund av ett övermodigt hemmalag som försöker sig på det svåra i offensiv zon, petar in puckar i ytor där Brynäs redan ha övertag. I delar misstag, i delar övermod. Koivistionen syndar just på sådant sätt, ska hitta ett blad på en medspelare, men sätter den på en brynäsare. Sen är han ändå först hem i backchecken, men efter en svag retur av Ward på en hoppande puck är Koivistionen på rygg igen och tittar vare sig puck eller motståndare. Koivistoinen har lyft sig något oerhört under slutspelet, men så blött spel från honom framför eget mål har vi tyvärr sett tidigare under säsongen med. Plötsligt får Brynäs ännu mer energi att gå på. Känns så oerhört onödigt.
Sen har Harde lite otur när en brynäsare ställer spetsen på hans klubba, men visst är det en solklar tripping. Det blir supertydligt direkt att Bryns ändrat sitt PP genom att utnyttja sin ”bumper” i mitten för att komma undan Luleås press, vilket också ger utdelning, Efter sju svåra år av flipperspel, under Ward, via stolpen, Gus ser ut att ha rett ut det genom att rensa på mållinjen, men pucken tar på Wards stör, under Gustafsson och tillbaka in i mål. I grunden ett jäkla flytmål, den här gången var det Brynäs som fin ett sådant med sig, föregående matcher har det varit Luleå.
När sedan Brynäs gör 0-3 på en styrning så kändes uppförsbacken jobbig. Vid alla tre mål är Luleåspelare på tillräckligt bra avstånd för att kunna avstyra mål, men utan att göra så. Det håller liksom inte denna tid på året. Hedqvist lyckas kriga in ett höstlöv i slutet av första viket återigen ger liv till matchen.
I andra är det Luleå som tar tag i saker igen och ser helt annorlunda ut i jämförelse med första. O’neill–kedjan som återigen var lagets bästa är dom som är Luleås anförare. O’neill hittar Hedqvist på bortre stolpen som kan styra in 2-3. Nu är det ett galet liv på läktarna, det är orkanstyrka i delfinen. 2-3 inför tredje.
I tredje piskar publiken fram Luleå som hugger som galningar i offensiv riktning. Omark, som man sett göra denna manöver två tusen gånger, åker bakom offensiv kasse, vinklar tillbaka pucken mot den stolpe han just passerade, där står Koivistionen och kan sätta pucken i tom kasse. Nu är känslan att det är nu Luleå maler ner Brynäs och sticker iväg till Gävle med 3-1. Men ruset varar inte så länge, Andreasson torskar en tekning klockren, en brynäsare vispar iväg en studspuck under Ward. Ska inte säga att luften helt går ur, men nästan. Luleå försöker sig på en push sista tiden, men drar på sig onödiga utvisningar och torskar.
Det håller inte att ge bort tre mål i första, det blir för jobbigt, även om man är otroligt nära. Det är lite för vekt i egen zon, men det är å andra sidan studsar och otur i delar. Men det hetare laget har ofta en tendens att få dessa med sig. Jävla lustig serie detta, känslan är att Luleå åstadkommit en jävla massa, likt förbannat står det 2-2 i matcher, vi är nere på bäst av tre där två av dessa är på bortaplan. Luleå gör ingen katastrofmatch, men det är för många som inte sätter personligt rekord heller. Var är Levtchi? Var är Nurmi? Idag lyser även Andreasson med sin frånvaro. Återigen, kort minne. Glöm allt som varit, en match i Gävle måste plockas. Simple as that. Känslan är att Luleå kan greja det, men nu finns det inte snart inga räddningsplankor. Upp på hästen, fler måste ”persa”. Ward måste sluta vara mänsklig igen, prio måste ligga på att hålla rent fram för eget mål. Sen tar vi det därifrån!
På återhörande!