Jag försöker att ta in och njuta i den här stunden. Luleå är tre vinster från ett SM-guld, kommer från en match där man har skickat en tydlig signal om att man är att räkna med i den här finalserien. Det finns mycket att glädjas åt, drömmen om ett guld efter nästan 30 års väntan lever i allra högsta grad. Då gäller det att ta in stunden.

Det finns mycket jag gillar i den här stunden. Ännu en motståndartränare som ”tar på sig” att han inte lyckats förbereda sitt lag för den kommande matchen. Att laget inte var ”redo för match”. Ska man ens som tränare behöva förbereda sitt lag på en sm-semifinal eller finalmatch? Borde det inte vara alldeles självklart att man som spelare går ut och lämnar sin själ därute under 60+ minuter? Det är så klart ett försök att lindra den mentala smällen av att blivit helt överkörda på hemmaplan. Tycker Brynäsarna ser konfunderade ut. Man har gjort två mål i fem mot fem på två matcher. På hemmaplan inför hemmafansen. Man verkar också oerhört frustrerade. Drar på sig onödiga utvisningar, famlar efter sätt att komma in i matchen. Utan att lyckas. Luleå har rakt igenom hela slutspelet hittat en perfekt nivå kring när man ska bjuda upp till fysisk kamp, och när man ska inte ska dansa med. En perfekt balans.

Nu väntar en nyckelmatch. Brynäs måste göra något annorlunda i jämförelse mot den förra matchen. Varje match lever så klart sitt eget liv, men helt klart har Luleå ett mentalt övertag. Nu gäller det rida på energin från hemmafansen utan att tumma på något av det vanliga, systemet, det hårda jobbet, backcheckingen. Jaga livet ur Brynäsbackarna utan att för den delen gå bort sig i ambitionen att ta initiativet i matchen. Greppet om finalserien ligger och väntar. Bara att gå ut och ta den!

På återhörande!