Otroligt viktig fjärde match, 1-3 i baken eller 2-2 med sig hem är som natt och dag. Känslan var att det här matchen skulle kunna vara den som får semifinalen att tippa över kraftigt i endera riktning. För Luleås del var det också viktigt att få med sig ett kvitto på att man tar steg i att tajta till, sluta ge upp billiga mål och odd man rushes. Lite ställda mot repen, hur skulle Luleå svara.

Som supporter kände jag personligen också ett behov av att ”ruska runt lite bland formationerna”, i mitt fall innebär det att byta matchtröja att ha på sig under matchen. Och på tal om ruska om i formationerna, Bulan/Stridh placerade Omark i fjärdelinan. Omark har inte varit sig lik sedan återkomsten, inget snack om det, man ser att försöker och har blixtrat till i frånvändningarna, men har inte lyckat skapa sig den lilla ta han behöver, och hans så karakteristiska sätt att täcka pucken har lite fastnat i Frölundas tajta defensiv.

Man ville se att Luleå skulle komma ut som ett sårat djur och sätta tonen för matchen. Efter mindre än två minuter gör Frölunda 1-0. Som vanligt kastas puckar mot Luleås mål, Harde hamnar på rygg på sin kille som kan raka in pucken i öppet mål. Där och då ska jag vara ärlig med att känslan inte var bra. Att inleda med att släppa in ett billigt mål igen kändes allt annat än bra. Ganska snart efter det får Frölunda ett PP som, fastän det var tidigt i matchen, kändes OERHÖRT viktigt att reda ut. Det gjorde Luleå med bravur, så pass bra att man skapade två egna frilägen, Bromé och Luleås bästa spelare under semifinalerna, Hedqvist får varsitt utan att näta.

Efter detta tar Luleå över och skapar massor av offensiv zontid och feta lägen, dessvärre utan att ta betalt. Ändå otroligt starkt att göra det med tanke på starten. Men kvitteringen skulle komma. Allard läser spelet fint strax innanför egen blå, vallar ut pucken till Hedqvist on the fly som är ren från rödlinjen. Fri med målvakten är Hedqvist iskall och gör en snabb dragning till backhand-sidan och smaskar upp pucken i taket. Rättvist och otroligt snyggt.

Sen böljar spelet fram och tillbaka, det är två oerhört jämna lag som möts. Luleås defensiv är i stora delar klockren. I ett oerhört känsligt läge av matchen tar dock Frölunda ledningen. Sellgren fastnar vid rödlinjen och måste släppa sin klubba för undvika tripping, spelet fortsätter och Luleå är en man kort i egen zon, bortre back fyller på och trots att Hedqvist gör allt för att täcka skott rinner det igenom och in i nät bakom Ward. Ridå. Säsongen kändes till stor del över i det läget. Andra matchen i rad som man har likaläge inför sista i Scandinavium men ändå lyckas kamma noll, Frölunda hittar vägar att vinna etc etc. Inga positiva tankar.

Men Luleå har Limpan. Det har funnits lite oro över att han för en gångs skull inte skulle lyckas backa upp sitt snack om att han ska avgöra, att hans tid kommer, att han är som bäst när allt ska avgöras, allt det som han alltid lyckats svara upp mot genom hela sin karriär. Placeringen i fjärdelinan gjorde honom allt annat än munter, men om tanken var att reta björnen måste man ändå säga att det lyckades, och att han tagit det på helt rätt sätt.

Luleå plockar Ward, skapar tryck, Limpan snappar upp en retur och lyckas precis med sin korta klubba raka in den i tom kasse. Så otroligt skönt och rättvist. Men sen ska det ringas på skiten. Andreasson står framför Frölundas målvakt och brottas med en motståndarback, visst, det ÄR kontakt med målvakten men det ser ut som utanför målgården och att han får hjälp av backen att hamna där. Efter vad som kändes som en evighet av tittande på video kom beslutet. Har det funnits en viktigare videobedömning för Luleå? Växjö förra året i sudden-avgörandet? Jo, visst, men ärligt talat kändes den serien körd alldeles oavsett. Målet godkändes, sudden coming up.

Sudden är vidrigt, det är maxpuls och den stiger varje gång något av lagen närmar sig offensiv del. Den tunna linjen mellan total eufori och total besvikelse/ilska är olidlig att genomleva. Frölunda sköljer över Luleå första tio minutrarna innan Luleå förmår sig att flytta upp spelet och börja skapa lite. Inget avgörande efter första övertidsperioden. Inte heller i den andra som mest känns som ett enda långt ställningskrig, Luleå går hårt på ett fåtal backar, känns som fokus är på att ligga rätt och inte ödsla kraft i onödan. Känslan blir tydligare, torsk nu och minutrarna som backarna loggat skulle bli oerhört jobbigt att återhämta sig ifrån. Sätta sig på planet hem i natten, i 1-3 läge, med så många minutrar på isen i bagage skulle bli en rätt ordentlig sak att hantera. Återhämtning är minst lika mental som fysisk.

Sjätte perioden inleds. Limpan, som nu går med Bromé och Koivistoinen, är inne. Gus läser ett spel mellan egen blå och röd, hittar Bromé som åker mot eget mål. Bromé ser att Limpan har fart på väg framåt släpper pucken perfekt. Syns direkt att Limpan har högre fart än Folin, han bryter in och sprätter upp pucken i taket. Dom känslorna som uppstår, mitt i natten, går inte att hitta någon annanstans i livet. Livet är fullt av glädjeämnen, skratt, njutningar. Men den primala, nästan utomkroppsliga fullkomligt ohämmade euforin finns inte någon annanstans. Inte för mig i alla fall.

2-2 och nu är inte frågan om den mentala fördelen tippade över till Luleå. Hemmaplansfördelen är tillbaka. På söndag kokar delfinen igen. Återigen, vikten av kort minne. Återställa mindset, inget är vunnet, det krävs två segrar till. Luleå går hårdare på sina spelare, inget snack. Kommer det märkas på söndag? Där ligger nog nyckeln. Luleå hade verkligen behövt en hel Laxen nu för att kunna sprida lite mer tid på backarna.

Jag går iallafall in på söndag med positiva känslor. Matchserien ligger där redo att tas, jag hoppas att Luleå tar den. Omark är het igen, läge att återförena Andreasson, Omark och Levtchi?

På återhörande!