Med både Laaksonen och Erik borta så skulle det bli intressant att se hur defensiven skulle klara av att hantera ”tunga Malmö”. Det visade sig iaf att defensiven skulle få testas ordentligt. Precis som matchen mot Rögle hade Luleå stora problem med att ta sig ur egen zon, och när man väl lyckades var kraften slut för att flytta upp spelet till andra sidan av rinken, med några få undantag. Sen ska sägas att Malmö inte skapade 100%-chanser utan mest hållas utanför farliga ytor. Även om offensiven hackat betänkligt de två senaste matcherna kan man inte låta bli att imponeras av Tuhkala, men även av Jansson, så båda faktiskt uppträder som stabila SHL-backar. Både lyckas faktiskt få stopp på sina motståndare och lyckas hålla motståndarna på utsidan. Tuhkala sätter dessutom allt som oftast fina och distinkta förstapass och hittar fina vägar ut ur egen zon. Defensiven har varit ett orosmoln hela året, men nu när de två bästa backarna, två av ligans bästa backar dessutom inte är med i line-upen, så uppträder Luleå återigen som ”tråkiga Luleå” och släpper in väldigt få mål. Dessutom har båda målvakterna hittat storformen. Ward känns allt mer som en toppmålvakt i ligan och ”kommer upp stort” vid allt fler tillfällen, så också idag. Det bådar gott inför slutspelet.

Sen finns det saker att jobba på, absolut, Luleå har väldigt svårt, inte minst på hemmaplan, att sätta ihop riktigt stabila 60 minuter. Men, med det sagt, poängen trillar in på kontot.

Levtchis straffmagi bruten, men acceleration som skapade straffen gör att det kvittar. På två skär fick han en halvmeters lucka.

Shinnis utvisning höll på att bli kostsam. Insläppt mål och underläge i tredje perioden har inneburit poängtapp hela året. Skönt då att PP levererar, extra skönt att O’neill kommit igång i den spelformen. Att Harde lyckas lobba in ledningspuck via sju-åtta spelare (kändes det som) och en målvaktshjälm och över en klubba som försöker rädda på mållinjen tackar vi och tar emot alla dagar i veckan. Likaså att Allard får motta lite kärlek med game winner gör heller inget. Det är något med den mannen som man båda älskar och hatar. Men at the end of the day, han står där likt förbannat med bäst +/- i laget, det skojar man ändå inte bort, visst, kamperat ihop med Sellgren, men det är nog att reducera Allards insatser lite för mycket. Fem av sex poäng på två ganska spelmässigt usla insatser skojar man heller inte bort. Topplagsbeteende var det ja….

Till sist

Hyllningen till Bartecko var inget annat än magiskt. Måhända partisk, men ingen annan förening eller arena kan skapa en så elektrisk stämning som när Lulefansen är på det humöret i Delfinen. En hyllning som gav gåshud, och så välförtjänt då Bartecko bar laget när förutsättningarna var som sämst. Den mannen hade en förmåga att kliva fram när det behövdes som allra allra mest. Vet inte hur många gånger att jagat bort ångesten under några tunga resultatmässiga säsonger. Jag hävdar att Lubos Bartecko är en av föreningen mest betydelsefulla spelare, och det vete fasen om föreningen varit på samma plats utan honom.

Även om Barteckos hyllning gav gåshud så var det ändå nästan något ännu finare som ägde rum efter matchen. Ni vet traditionen när laget tackar H-läktaren (framförallt) genom att laget skickar fram matchens spelare som åker före laget ner mot plexiglaset framför H-läktaren. Att se Limpan och Allard skicka fram Emil Yletyinen var oerhört fint att se och jag tycker det säger något om både Limpans och Allards människosyn. Domare får ta emot så mycket skit, och det var en fantastisk fin gest när Emil i ensam majestät fick åka fram mot Lulefansen. Att dessa dessutom hyllar honom var otroligt fint att se. Class act från alla inblandade. Hockeyfamiljen när den är som finast.

På återhörande!